Får du ständiga impulser att försvara din ståndpunkt? Får du ett ”Men…” på tungan när någon berättar eller tycker till om något? Hamnar du ofta i diskussioner där det skapas två motsatta läger? Vill du ha rätt? Då har du tyvärr anammat en strategi som inte leder dig vidare. Den kommer inte att leda till att ni blir överens och hittar en kompromiss, eftersom du implicit kräver att den andre först ska erkänna att han eller hon har fel.

Allt i livet är en spegling av ditt eget inre och din egen inställning. Allt slutar och börjar med dig själv. Om du är arg reagerar den andra personen med ilska. Om du återfinner ditt lugn, förvinner den andre personens vrede eller irritation. Om du är öppen, vågar den andra personen öppna sig. Om du lyssnar, blir du hörd. Om du är kärleksfull, fylls även den andre av kärlek. Kärleken återfinns sällan i begränsningar och villkor, kärlek är att tillåta medmänniskor att vara sådana de är och att acceptera tingens natur. Först då finns det verklig grund för en givande kompromiss.

I ”Ledarskapets Tao” av John Heider, som är baserad på Lao Tzus Tao te Ching, beskrivs förmågan att kompromissa så här i vers 79:

”Om du råkar i en diskussion med en gruppmedlem och den inte slutar som du vill, låtsas inte kompromissa medan du samtidigt döljer vad du egentligen känner.

Gå gruppmedlemmen till mötes. Ge vika. Återgå till att underlätta det som sker.

Det är inte din sak att få rätt eller att vinna i diskussioner. Det är inte din sak att hitta fel i den andres ståndpunkt. Det är inte din sak att känna dig sämre om den andre segrar.

Det är din sak att underlätta det som sker, hur det än slutar.

Eftersom vi alla är ett finns det inga olika sidor att välja. En vis ledare följer ju faktiskt ändå alltid det som sker.”